Någon gång runt 2014 bestämde jag mig för att skriva en bok om Wikipedia. Jag har redigerat uppslagsverket sedan 2004, i tio år, och skrev regelbundet artiklar om hur det fungerade för olika små tidskrifter. Som första person hade jag arbetat en kort sväng för Wikimedia Sverige, den svenska stödföreningen till Wikipedia, men var nu fri från sådana förpliktelser. Jag hade föreläst en del, varit det svenska uppslagsverkets talesperson utåt – vår presskontakt – och hade en liten blogg om Wikipedia. Att förklara vad vi sysslade med var ändå någonting jag lade mycket tid på.
”Istället för blogg: bok” skrev jag på bloggen, och lovade att ta ett större grepp om encyklopedin. Försöka skapa en sammanhängande helhet. Jag hade försökt forma en större berättelse om vad Wikipedia är, och det var helt enkelt svårt att göra i bloggformat där varje inlägg i någon mån mötte en ny publik.
Jag tycker inte om att lova storslagna saker inför offentligheten innan de är redo, men jag kände att jag behövde förklara bloggtystnaden. Det hade jag förmodligen inte behövt: egentligen fanns det väl knappt en enda annan människa som brydde sig. Men sådant kan man inte ta hänsyn till.
Månaden därefter började jag en intervjuprocess för ett jobb för Wikimedia Foundation, och fann mig ett tag senare anställd av stiftelsen som äger Wikipedia. Jag hade visserligen nämnt bokprojektet under anställningsprocessen, för att försäkra mig om att det inte skulle vara ett problem för stiftelsen – som är van vid att anställda som kommer ur Wikimediagemenskapen har olika roller i förhållande till uppslagsverket – men det var ändå svårt att komma runt att jag skrev om min arbetsgivares produkt.
Lite tvekande lade jag projektet på hyllan, i väntan på rätt vinkel. Tystnade kanske inte helt i offentligheten – jag fortsatte skriva enstaka artiklar, och någon sällsynt gång lade jag upp ett blogginlägg – men lät föreläsningarna ebba ut. Det var uppslagsverk nog att vara heltidsanställd för att arbeta med den tekniska plattformen och sedan engagera sig i Wikipedia på fritiden med att skriva artiklar, korrekturläsa, patrullera senaste ändringar, fotografera och lägga upp bilder, undersöka otillbörliga påverkan och vad annat man nu roar sig med. Emil Hjörvar Petersen, som oroade sig över att jag skrev för lite, verkade ibland fråga mer om hur det gick med bokprojektet oftare än jag själv tänkte på det.
Men det gnagde i bakhuvudet, en smula dåligt samvete som inte ville sluta skava. Och jag ville bidra till berättelsen om svenskspråkiga Wikipedia och Wikipedia i Sverige. Inte minst motiverad av att det finns ganska lite skrivet om svenskspråkiga Wikipedia, och den avhandling som fanns tycker jag hade brister med en blandning av små missförstånd och lite allvarligare förvillelser, som att hantera all forskning på engelskspråkiga Wikipedia som om den var aktuell för Wikipedia i allmänhet trots att alla språkversioner fungerar olika och mycket helt enkelt uttryckligen inte stämmer – inte så att det är en luddig tolkningsfråga, utan att det blir bevisligen fel. Skriver jag en bok kommer man behöva ta hänsyn till den, tänkte jag, det finns så lite material.
(Sällan har jag känt en sådan seger som när min förläggare i sista genomläsningen av boken frågade ”vilken språkversion?” om en mening där det var oklart. Någonting hade jag bankat in.)
Det gick några år, och jag kände mig lite förlamad i mitt skrivande. Kastade ur mig några texter av och till men hade svårt att engagera mig i mer ambitiösa projekt eftersom Wikipediaboken låg i vägen, som en vagn som sjunkit ned i leran på vägen framför en. Jag borde skriva om Wikipedia, kände jag, men visste inte hur jag skulle förhålla mig till mina olika roller. Jag kan så mycket om uppslagsverket, om dess olika delar och rörelsen bakom det, det bygger på att jag är ungefär så långt ifrån neutral som man kan komma. Hur gärna jag än lyfter Wikipedias svagheter och analyserar de problem uppslagsverket har – och jag vill föreställa mig att jag har bättre insyn i våra strukturella problem än de flesta som skulle försöka skriva en bok utifrån – går det inte att komma från att jag måste förhålla mig till mina kopplingar och förpliktelser.
Men det blev pandemi, och jag hade mer tid över. Jag träffade färre vänner, ägnade mycket mindre tid åt att åka tåg och buss och i värsta fall flyg, och hade mer tid åt att träna och ägna mig åt text. Trivdes oförskämt bra med det, om vi skall vara helt ärliga. Ensamhet tär inte på mig. Att inte behöva flänga runt i världen i jobbet är en lisa. Och långsamt började jag komma fram till vad jag kunde göra med boken: göra den mer personlig, i tilltal och stil, i innehåll. Ge ingen illusion av att ställa sig ett steg utanför uppslagsverket. Så jag skrev ett manus som var tämligen sarkastiskt, väldigt mycket i egna ordval och med personliga berättelser om att vara del av uppslagsverket insprängda mellan kapitlen. Ett försök att ha med både texter om hur uppslagsverket fungerar, men också känslan att ha varit och vara del av att bygga upp det.
Jag skrev boken på några månader sommaren 2020. Lät det vila, putsade på det, skickade in det till ett par förlag och fick manuset antaget. Sedan låg det, ett tag, så som det gör i väntan på att förlaget skall ha tid att redigera. Det blev vårvinter 2022 innan jag fick tillbaka det med redaktörskommentarer. Långsamt klipptes den ned, blev lite mindre vildvuxen, färre skämtsamheter och större fokus på uppslagsverket. Jag hade runt en och en halv månad där jag mellan mitt heltidsarbete, redigerandet och att driva Vendels förlag hade sexton timmars arbetsdagar, sju dagar i veckan.
Det var skönt när den gick till tryck. Det brukar vara det.